if you feel what i feel, if you know what i know
Vad är det som får en att ligga i bastun i nästan en timme och stirra in i väggen samtidigt som man låstsas lyssnar på sin mp3. Vad är det som gör att man bara ligger och sitrra på den där kodan som runnit ner och stelnat. Att ligga likt fosterställning och lyssna på vart enda ord, var enda ton i musiken som flödar in genom öronen utan att tänka efter på vad de verkligen betyder. Jag vet inte. Jag känner mig tom. Tom överallt, i huvudet, hjärtat, i hela kroppen. Vad är det för fel på att vara Cecilia Lindgren? Jag är less på att det inte duger att vara som jag är, för det är så det känns. Det blir alltid någonting som blir fel. Jag hatar det. Jag hatar att det alltid är jag som måste ta kontakt, försöka, ta insiativ, vara glad allt jämt, förstående osv. Varför är det ingen som gör det för mig? Varför är det ingen som tar kontakt med mig, försöker förstå mig. Jag är less på att det alltid bara är jag som försöker, med allt. Jag orkar inte mer. Jag vinner ju ändå ingenting på det. Jag får allt oftare känslan av att jag blir försummad. Att ingen tänker på mig, som jag tänker på alla andra. Det jag gör är ändå till ingen nytta. Det är lika bra jag lägger av helt och hållet. Jag kan lika gärna bli bortglömd, då slipper jag oroa mig, då slipper jag bry mig. Ska jag skita i allt? Kanske. Fast som den obotliga optimisten jag är så vet jag att det aldrig kommer hända. Jag kommer fortsätta och lura mig själv att jag visst orkar. Jag kommer inbilla mig att det visst finns sådana som bryr sig och försöker förstå sig på mig. Jag kommer fortsätta tro att det finns en vän där för mig någonstans. Men jag ska inte ljuga, jag är less på allt. Allt. Jag lovar, allt. Till och med på mig själv. Kanske mest på mig, Cecilia Lindgren och den människa som hon är, som hon blivit. För det aldrig nog. Jag verkar aldrig vara bra nog. Jag hatar det. Kommer alltid hata det. Jag känner mig tom, tom på allt.
Okej, förlåt för att jag är på ett sånt self-distruction mood just nu, men jag kan inte hjälpa det.
my heart – the perishers
september 13th, 2008 at 12:57 e m
Du duger precis som du är, och jag bryr mig verkligen om dig. Och jag förstår hur du tänker, men tro mig – du blir aldrig bortglömd. Det går inte att få ut din oerhört härliga humor och smittande skratt från ens minne. Det funkar inte så. Och den människa som du blivit tycker jag väldigt mycket om. (även fast jag kanske inte är personen du behöver höra det här ifrån så vill jag att du ska veta det)
september 13th, 2008 at 4:33 e m
Jag håller med lollo! Du är helt underbar Cia, du är en av de få som verkligen lyssnar och förstår när man behöver någon att prata med. Jag är glad över att jag har dig i mitt liv, och hoppas att jag alltid kommer att få ha dig kvar! Älskar dig vännen!
september 17th, 2008 at 10:19 e m
Du är en person som sprider otroligt mycket positiv energi till dem runt om kring dig. Du har ett helt otoligt roligt skratt som får de flesta att dra på munnen och alla dras med i din glädje. Håller med lollo du kommer aldrig bli bortglömd!