Vivalavida

Jag undrar om det här kommer bli ”det” inlägget. Om det jag kommer skriva kommer bli min redogörelse för min tre dagars vistelse i en annan stad ganska så långt bort här ifrån. Kanske kommer det mest handla om det väsentliga i den där vistelsen i Stockholm. Ja, jag tror det. Jag tror att jag kommer att ägna de följade minuterna kanske åt att försöka beskriva det där underbara, det där overkliga. För ja, det var verkligen overkligt. Så overkligt att det känns nästan som om jag aldrig var där i Globen den där onsdags kvällen för precis en vecka sedan. Allting gick så fort, från att vi anlände till platsen lika förväntansfulla som barn innan julafton. Till att det helt plötsligt började och sedan var över.

Lika bra att ta det mindre bra i början kanske, så slutet kan göra upplevelsen rättvisa.. För en sak har jag nämligen lärt mig, sitt plats – ain’t for me. Jag ska vara en av dem som står och trängs mitt ute i arenan. Jag ville vara en av de som står där och hoppar, slänger med armarna i takt med musiken, rockar loss och sjunger med sådär jävla as högt och härligt och skiter fullständingt i om det låter vackert eller inte. Jag ville vara en av dem som kände den där svettiga närheten, gemenskapen och kärleken till samma sak. Jag ville vara där nere på golvet med hundratals andra och känna de känslorna. För det är känslan som räknas. På något sätt trodde jag att sittplatsen inte skulle vara något förhinder för att man skulle ställa sig på stolarna, sjunga med och låta adrenalinet ta överhanden. Trodde friskt på att andan där uppe skulle vara lika härligt explosionsartat lycklig. Till min besvikelse blev det inte alls som jag tänkt mig. Det blev inget riktigt rockande för rockbrunden herself (till en början), folket runt om kring henne hade visst en annan uppfattning om hur den konserten skulle avnjutas. Något som i mina ögon var ganska stilla sittande och ganska tråkigt. För att tillägga så hindrade det inte mig från att ställa mig upp och tjuta dansa till musiken, klappa händer, lyssna och sjunga med. Det gjorde det bara stämmingen lite mindre bra. Enligt mig, som ville inget hellre än att vara där nere med the ståplats people. Man kände sig på något sätt så utanför där uppe på läktaren. Även om man såg som en gud och hörde minst lika gudomligt bra, så fick man inte den där verkliga kontakten, man kände inte riktigt det där bandet ni vet mellan Chris, Guy, Jonny, Will, en själv och musiken. Och det gjorde det bara ännu svårare att förstå att man verkligen var där. Så det kändes lite ihåligt där till en början.

Allt det där, tillsammans med miljontals andra saker for runt i min skalle under den kvällen. Kanske var det det som gjorde att jag förbannar min hjärna just nu. För minnet sviktar. Visst jag kommer ihåg, men kanske inte som jag hade velat komma ihåg det. Jag tänkte för mycket, min jävla fuckedupbrain tänkte för mycket. För mycket på att jag ville vara längst framme vid scenen, på hur bra allt var, för mycket på allt allt allt. För mycket för att jag skulle kunna få den där härligt ‘åh jag kommer ihåg hur det kändes’-känslan just nu. Känns förjävligt. Trodde att det skulle kännas lika fantastiskt nu som det gjorde då. Det gör det inte nu, fast ändå så gör det som det ändå. Fattar ni hur komplex jag är.

Men my friends gå inte och tro att konserten var dålig, eller att jag tyckte det för den delen. För det var den inte! Den kvällen, den konserten var verkligen det bästa jag någonsin varit med om. Det där jag skrivit i några rader just var bara ett litet obetydligt minus, för konserten golvade allt. Egentligen kanske det är det som gjorde att jag inte minns det sådär som jag vill minnas. Kanske var det det som gör att jag får ångest känslor. För att det var så jävla bra. Helt stört jävla bra, så bra att jag mår illa. Ja gott folk så är det. För Coldplay gav mig min livs konsert, min livs kväll, min livs upplevelse.

För ingenting slår när allas våran älskade ursnygge och (notera) nyklippta Chris Martin och hans mannar springer ner från den gigantiska scenen och travar upp på läktartrapporna. Ingenting känns mer förrvirrande, chockartat, underbart och galet på en och samma gång när man ser dessa fyra män springa upp för trappstegen bara några meter i från dig. Då mina damer och herrar, fattade jag ingenting. De springer upp bakom en, tränger ihop sig och gör sig bekväma på en liten scen på andra sidan raden du sitter på, några få meter bort. Mitt uppe i publiken, nästan lägst bak i Globen och det råkar vara precis där jag sitter. Genom en slags tumult rusar jag upp på raden ovanför, knuffar mig fram bitchigare än bitchigast förbi folk som fnyser åt min framfusighet tills en vakt säger åt mig att backa undan. Det slutar med att jag står brevid vakten, 2 meter ifrån Chris, Will, Jonny och Guy, och det är helt underbart. Det är så jävla underbart där jag står chockad och skakar, nästan gråtfärdig och försöker taffat ta bilder och filma med mitt as till mobil. Chris börjar nynna på Robyn & Kleerups låt och beröma den, ”damn what a good son that is” innan de kör igång med en aukustisk The Scientist med Chris på munspel mellan varven. Låtens avslutande rader blir ”and it hurt with every heartbeat” och får publiken exploderar. Jag expolderar, utan att själv fatta det. Jag står som handlingsförlamad, tankeförlamad. Jag är så chockad att jag inte kan fatta att det är sant. Jag kunde inte fatta att jag verkligen stod där. Jag greppade det aldrig då och jag kommer nog aldrig göra det heller. Det var overkligt, så underbart overkligt som det bara går. Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle få höra den The Scientist så nära in på skinnet som det är möjligt eller att Guy skulle se leende på mig. Aldrig någonsin trodde jag någonting om det som hände de där få minutrarna. Men det var mina livs minuter, och tårarna rann vid det laget.  

Därefter är konserten himelsk (det var den innan också, tro mig). Det är som om man tryckt på en lysknapp för alla fjorton tusen människor verkar drivas med energin från ett mindre kärnkraftverk, av ett band vid namn Coldplay. De globliknande projektorerna snurrar, de far upp och ner i taket, samtidigt som de ändrar mönster och färg om vartannat. Ett vädligt självlysande konfetti regn till Lovers in Japan / Reign of Love faller från taket över folkmassan och allsången är öronbedövande vacker. Att se Chris när han sjunger på den gigantsika bildskärmen gav mig rysningar, varje ansikts uttryck var så vacker, så genuint så verkligt. Lika härligt som då Chris sa ”- your singing is fucking great to night! And that’s the truth, cause’ if you sounded like shit I would tell ya” och skrattar. Nog charmade han publiken allt den kvällen med sitt små prat.

När det sedan kört vad som verkar vara den sista låten för kvällen Death and all of his friends ges det ståendeovationer från både publik och band. Coldplay tackar för sig, verkligen tackar och beger sig av scenen för att låta teknikerna börja stöka undan. Men publiken fortsätter att klappa sina händer. Hela globen står upp, hela globen klappar sina händer i hopp om ett extra nummer. Det går någon minut, och sedan känner man hur folk på läktarna börjar stampa med fötterna. Det dånar vid det här laget, och någonstans i Globen är det någon som börjar ooha körandet från Viva La Vida. Ingenting slår den känslan som fyller upp var enda kvadratmeter av byggnaden. Ingenting jag vait med om har varit mäktigare än det jag var med om då. Alla fjortontusen människor som var där den kvällen i ett och samma syfte, står upp tillsammans sjungande, klappar händer och stampar i läktargolvet. Ingenting slår det. Jag har ingen aning om hur länge vi, publiken står sådär i hopp om mer, om ett enda extra nummer till. Säkert i flera minuter, tills de äntligen kommer ut. Chris knäböjer, och sedan smäller de av Yellow likt en atombomb och gör kvällen ännu mer oförglömlig. Hela Globen blir gul, och i mina ögon kommer den alltid vara det. Gul, alltid lika Yellow. Aldrig kommer jag att glömma stunden innan de kom ut på scenen ännu en gång, och då de framförde låten Yellow. Aldrig. För det var så mäktigt, så otroligt mäktigt. Så oroligt härligt. Den kvällen fick mig att älska deras musik ännu mer.

”Helt stört jävla bra Coldplay”

- 17 September 2008