Vivalavida

Jag fattar inte varför jag inte är en av dem. Jag inkluderas aldrig självklart, jag kommer alltid på efterkälken lite sådär halv snyggt för att jag själv frågat eller för att man i sista minuten kommer på – Åh, juste Cia också! På ett sätt vill jag sluta bry mig, men på ett annat sätt så kan jag inte. För jag vill ju så gärna. Men vad fan ska man göra? Att det gör lite sådär ont varje gång är det nog ingen som tänker på förutom en själv. För det är ju de det gör. Och att man har berättat det gör ju ingen skillnad. Man har ju ingen lust att tjata heller, kommer det inte narturligt så gör det inte, men ont gör det. Jag vet inte, jag kanske är känslig. Eller skadad för livet. För man har ju varit med ett fler tal gånger förut om att ge och inte få någonting tillbaka, att vissa saker inte är ömsesidigt. Det verkar alltid sluta åt det här hållet. Alltid, verkligen allitd. Och inte har jag någon idé vad jag ska göra åt det eller vad jag gör för fel. Utom att jag är vad jag anser är – mig själv, var ända jävla gång. Ibland önskar jag att jag hade en radar, eller ett sjätte sinne som liksom varnade för saker jag inte bör göra eller som varnar mig för personer som jag inte bör fästa mig vid för att det inte är någon vits. För nu borde egentligen det ända rätta att släppa taget och inte bry sig, eftersom man inte verkar bry sig om mig. Men tooo laaattteee. Gillar sällskapet för mycket. Så, vid det här laget är det sjukligt omöjligt att inte göra det, mest för att jag inte vill att det ska vara så här. Det vill jag aldrig, men på något underligt sätt så blirt det alltid så här. På ett sätt har det alltid varit och alltid kommer vara så för min del. – The outsider, yes. Det börjar bra dock.. Fattar inte varför det alltid är jag som måste ta allt intiativ hela tiden. Jag har tröttnat. Men om jag inte gjorde det vad fan skulle hända då? Jag är nog rädd, eller jag har snarare en fobi, det är nog därför jag fortsätter. Största räddslan, mh. Om man är rädd för att bli ensam, för att inse att en del inte tycker om en för den man är, då antar jag att man har en ursäkt för att gå tillbaka till människor man kanske egentligen inte borde gå tillbaka till. Men jag vet inte. Jag är nog rädd för förändringar också. Ännu en ursäkt. Det känns som om jag är en osynlig äcklig fästing som suger ut allt det där som gör att folk ha med mig att göra, omedvetet liksom. Ibland undrar jag om det får plats med mer taggar, med mer stygn i mig. Jag börjar kännas ganska utsliten, bränd. Jag undrar om det aldrig ska härda, men och andra sidan vill jag inte bli härdad. Jag vill inte bli någonting hårt och kallt, härdat. Men visst, senare i livet kanske det ger med sig. Frågan är då om jag orkar vänta så länge.. Fan, fy i satans helvete. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag undrar också om det är någon slags kortslutning i min hjärna. Om det finns någon del jag inte använder, som gör att den delen som gör att jag bryr mig så fruktansvärt mycket om personer jag tycker om, får någon extra tillförsel av energi, eller nått. Kanske borde man gå till farbror doktorn och få det till rättat. För det är ju någonting som inte stämmer. Och kanske borde jag sätt punkt för det här inlägget. Kanske. Men jag är så fruktansvärt, fruktansvärt less på sånt här. Jag fattar inte varför jag inte bara kan vara, varför jag bara inte kan vara som jag är och få folk att vilja umgås med en. Varför det alltid ska vara jag, inkluderar personer i min vardag som jag tycker om som om det vore det naturligaste i världen. När folk inte gör samma sak för en själv. Screw me! Snart undrar jag om jag ska skita i allt. Okej, en lögn för det kan jag inte. Nope, absolutly not. Jag kan aldrig sluta bry mig, vare sig det är bra-bry-mig eller inte-bra-bry-mig. En annat alternativ vore ju kanske att acceptera att det är så jag är.Vare sig jag eller någon annan inte gillar det. That’s it. Sen vet jag inte hur dåligt och osammanhängade det här inlägget är men det skiter jag i fullständigt just nu.