Vivalavida

Det är väl nu man ska sitta och redogöra om hur ens julafton varit, om än det är i det senaste laget.. kanske? Men ja, jag hade minst sagt ett riktigt jävla fin julafton. Även om jag inte fortfarande är en 6åring som inte kan sova natten innan och tycker att julafton är den absolut bästa dagen som finns bortsett från ens födelsedag.  Ändå var julkänslan på topp, så mycket det bara går, åldern till trots. Kände mig oerhört glad hela dagen, även om syskonen ens var nästan ledsamt negativa dagen till ära – vilket förstörde lite av den där fina julijulkänslan som jag snackat om ni vet. Men! Det var ändå hur fint som helst. Det kan jag lova. Jag som slutat se Kalle Anka klockan tre vid det här laget hamnade på något sätt ändå i soffan med morfar och farfar tills maten var klar en timme senare. Sen flöt resterande av eftermiddagen och kvällen på ett mysigt sätt, så jag kan inte vara annat än nöjd. Den nya julklappsleken gav dessutom oss ett gott skratt! Och nu är jag några tusenlappar närmare min kamera dröm så det känns oerhört bra. Hoppas nu att mellandags rean och lågkonjukturen ska göra sitt så att jag kanske har en i min ägo snarast möjligast.

God Jul!

Ny duschad och ny tränad sitter jag och väntar på att två antnäsare ska komma på besök. Efter ett smärre missförstånd, – Trodde att Jenny skulle ringa och berätta om de hade skjuts eller ej vilket skulle ha lett till att vi kanske hämtat dem på hemväg från inpuls (och mitt första spinning pass, som faktiskt gick vägen!), men hon trodde att vi skulle hämta dem om hon inte ringde vilket ledde till att vi inte svängde förbi Antnäs byn eftersom hojna inte ring. Små roligt måste jag säga, men tur som var så löste det sig med en motorvärmare och en snäll Jennypapps! Så de borde väl vara här alldeles strax och då blire att se Mamma Mia! Nu tycker jag att jag hör en bil här utan för!! Haha, jag har ganska bra feeling alltså. Och nu minnsan steg de innaför dörren. maha! Go kväll säger jag då!

Denna dag har familjen fått besök av besläktade personer vilket har känts ganska juligt och trevligt. Vid middags bordet har det hoppat emellan tre olika språk som har varit minst sagt förvirrande. Dels kanske för att man inte förstod det tredje.. Men ändå helt super mys. Så man har ätit och fikat gott, samtalat och lyssnat under denna kväll. Fast jag har ju inte bara suttit hemma och häckat i köket med lite halv släkt. Tog mig nämligen en tur till Antnäs där det var tänkt att bli en film kväll, men som slutade med att vi lyssnade på musik och pratade istället (Eftersom vi inte var ense om vilken film vi skulle se). Ett tag satt vi och skrämmde upp varandra, blair witch project var ett samtals ämne – Läskigt, väldigt läskigt. Undrar hur många det är som kommer kunna somna i natt flickor små…

Förresten så har jag och mamsen möblerat om så nu är det faktiskt super mysigt här. (Obsevera att jag anväder ordet mysigt och besläktade ord till det eftersom man hamnat i en period där allt jävlaskit är mysigt) Imorgon ska jag i alla fall försöka mig på lite läxor, antingen data, matte eller kemi. Sen ska man prova om stämbanden håller för spinning med syrran på inpuls klockan fem. Och efter det kanske det blir att man tar med sig en lite Jenny hem för att se Mamma Mia!

Ikväll är det mys på mysigt hög nivå. Lollo ligger i min säng och vilar, jag sitter på golvet med datorn och keyboarden och försöker vara musikalisk. Är proppmätt från middag och ett flertal chokladbollar, så nu är magen jäst.  Vi har sjungit, stämt gitarren, gjort i ordning mitt nymålade skrivbord och som sagt haft det riktigt myyysssss. Härlig start på lovet. Dessutom så har knäppisen köpt mig en julklapp! Söti hon är. Men ja, nu kräver hon datorn av mig så bäst att jag ger med mig.

Tjingen!

Idag har det gått ett kvartal. Prick tre månader sedan 14000 personer inrymde globen och jag var en an dem. Som sagt, tiden går mina vänner.

And the hardest apart
Was letting go not taking part
Was the hardest part
And the strangest thing
Was waiting for that bell to ring
It was the strangest start

I could feel it go down
Bittersweet I could taste in my mouth
Silver lining in the clouds
oh And I
I wish that I could work it out

And the hardest part
Was letting go not taking part
You really broke my heart
And I tried to sing
But I couldn’t think of anything
And that was the hardest part

I could feel it go down
You left the sweetest taste in my mouth
You’re a silver lining the clouds
Oh, and I
Oh, and I
I wonder what its all about
Everything I know is wrong
Everything I do it just comes undone
And everything is torn apart
Oh and thats the hardest part
Thats the hardest part
Yeah, thats the hardest part
Thats the hardest part

(Och ni anar inte hur mycket sanning det ligger i den där låten)

Nu känns det bättre, efter att ha fått skriva av sig lite. En annan femma är det ju om någon alls läser inlägget, vilket jag faktiskt inte bryr mig om eller vill direkt så. Ibland så avreagerar jag mig så, och då kan det bli ett sådant inlägg som innan. Men! Till annat, avsevärt positivare! Idag, fick jag veta mitt historie provs resultat! – MVG! Så nu ligger jag på ett mvg- efter första terminen av historia A. Känns otroligt jävla fint! Det härligaste var ju ändå att jag var super super verkligen super inställd på att jag endast fått vg på provet och i kursen hittills. Också helt plötsligt blir man överröst med beröm om hur bra prov man skrivit och att man till råge faktiskt fått ett mvg. Mitt första på treminen (om man räknar bort de i sv, som jag faktiskt räknar bort, för att de inte räknas, för att sv är lätt. Hah!). Då var det ju faktiskt med sorg i hjärtat när man sa god jul och hejdå till Johan som tar pappa ledigt och man inte kanske kommer ha mer. Bättre lärare har jag nästan aldrig haft. Han var sådär chockartat bra. Jävligt härligt snubbe. Fan, sakna sakna snyft snyft.

Men sen idag så fick vi en nyhet om att vi ska göra tomtebloss på kemi labben imorgon. Oj vad jag kände mig som ett barn måste jag säga. Sista dagarna innan jul kommer kännas otroligt mysiga och jag längtar verkligen till julmys fiket med klassen på fredag.  Löv it!

Jag fattar inte varför jag inte är en av dem. Jag inkluderas aldrig självklart, jag kommer alltid på efterkälken lite sådär halv snyggt för att jag själv frågat eller för att man i sista minuten kommer på – Åh, juste Cia också! På ett sätt vill jag sluta bry mig, men på ett annat sätt så kan jag inte. För jag vill ju så gärna. Men vad fan ska man göra? Att det gör lite sådär ont varje gång är det nog ingen som tänker på förutom en själv. För det är ju de det gör. Och att man har berättat det gör ju ingen skillnad. Man har ju ingen lust att tjata heller, kommer det inte narturligt så gör det inte, men ont gör det. Jag vet inte, jag kanske är känslig. Eller skadad för livet. För man har ju varit med ett fler tal gånger förut om att ge och inte få någonting tillbaka, att vissa saker inte är ömsesidigt. Det verkar alltid sluta åt det här hållet. Alltid, verkligen allitd. Och inte har jag någon idé vad jag ska göra åt det eller vad jag gör för fel. Utom att jag är vad jag anser är – mig själv, var ända jävla gång. Ibland önskar jag att jag hade en radar, eller ett sjätte sinne som liksom varnade för saker jag inte bör göra eller som varnar mig för personer som jag inte bör fästa mig vid för att det inte är någon vits. För nu borde egentligen det ända rätta att släppa taget och inte bry sig, eftersom man inte verkar bry sig om mig. Men tooo laaattteee. Gillar sällskapet för mycket. Så, vid det här laget är det sjukligt omöjligt att inte göra det, mest för att jag inte vill att det ska vara så här. Det vill jag aldrig, men på något underligt sätt så blirt det alltid så här. På ett sätt har det alltid varit och alltid kommer vara så för min del. – The outsider, yes. Det börjar bra dock.. Fattar inte varför det alltid är jag som måste ta allt intiativ hela tiden. Jag har tröttnat. Men om jag inte gjorde det vad fan skulle hända då? Jag är nog rädd, eller jag har snarare en fobi, det är nog därför jag fortsätter. Största räddslan, mh. Om man är rädd för att bli ensam, för att inse att en del inte tycker om en för den man är, då antar jag att man har en ursäkt för att gå tillbaka till människor man kanske egentligen inte borde gå tillbaka till. Men jag vet inte. Jag är nog rädd för förändringar också. Ännu en ursäkt. Det känns som om jag är en osynlig äcklig fästing som suger ut allt det där som gör att folk ha med mig att göra, omedvetet liksom. Ibland undrar jag om det får plats med mer taggar, med mer stygn i mig. Jag börjar kännas ganska utsliten, bränd. Jag undrar om det aldrig ska härda, men och andra sidan vill jag inte bli härdad. Jag vill inte bli någonting hårt och kallt, härdat. Men visst, senare i livet kanske det ger med sig. Frågan är då om jag orkar vänta så länge.. Fan, fy i satans helvete. Jag vet verkligen inte vad jag ska göra. Jag undrar också om det är någon slags kortslutning i min hjärna. Om det finns någon del jag inte använder, som gör att den delen som gör att jag bryr mig så fruktansvärt mycket om personer jag tycker om, får någon extra tillförsel av energi, eller nått. Kanske borde man gå till farbror doktorn och få det till rättat. För det är ju någonting som inte stämmer. Och kanske borde jag sätt punkt för det här inlägget. Kanske. Men jag är så fruktansvärt, fruktansvärt less på sånt här. Jag fattar inte varför jag inte bara kan vara, varför jag bara inte kan vara som jag är och få folk att vilja umgås med en. Varför det alltid ska vara jag, inkluderar personer i min vardag som jag tycker om som om det vore det naturligaste i världen. När folk inte gör samma sak för en själv. Screw me! Snart undrar jag om jag ska skita i allt. Okej, en lögn för det kan jag inte. Nope, absolutly not. Jag kan aldrig sluta bry mig, vare sig det är bra-bry-mig eller inte-bra-bry-mig. En annat alternativ vore ju kanske att acceptera att det är så jag är.Vare sig jag eller någon annan inte gillar det. That’s it. Sen vet jag inte hur dåligt och osammanhängade det här inlägget är men det skiter jag i fullständigt just nu.

Jag är duktig! Inte nu kanske, behövde en paus, men har faktiskt suttit och gjort lite kemi. Så otroligt bra bra bra bra av mig alltså. Med tanke på att jag typ legat på latsidan hela terminen och inte införskaffat mig ett ända mvg hittills (förutom ett flertal i SV!) och varit fyfysatans nära i Eng så känner jag att jag måste väl smått börja bli duktig igen. Så det kändes väl sådär ganska lagomt att bli duktig precis innan jul, ni man måste ju tänka på den feta gubben i röd-vita dräkten. Så om man liksom lägger på ett kol, eller är super bra nu så har man ett helt lov att vila upp sig på. OCH SEN så kan vara vara duktig så det bara fyverkeri jävla smäller om det.

Skolan idag har annars varit himla fin – 3 timmars film i bio salongen på kronan och 35 min kemi. Skönt. Och i morgon börjar jag tjugo i ett! Kan ju lika gärna redogöra hela veckan (eller alla bra dagar, för onsdagen är fortfarande lika jävlig.) – på torsdag slutar man halv ett, och på fredag blire film mys med glögg och fika på matten med klassen. Också slutar vi där vid tolv snåret. Skön vecka måste jag säga. Väl förtjänt också. Till fikat så har jag bett mammsen göra sina berömda chokladbollar, mh-m! Inte för att det kanske passar med glögg, men vafan, mer chokladbollar åt mig!

Nu ligger jag här på sängen med datorn i famnen, i mitt halvt ny städade rum med ur mysig belysning och ljus. Vi barn är ensamen hemma resten av dagen eftersom våra päron har begett sig till en fest. Så nu är vi totalt fast låsta här ute, eftersom det verkligen inte går några bussar och såklart ej har någon skjuts. Så nu funderar jag på vad jag ska göra av resterande lördags timmar. Förmodligen blir det film och serie nötande, om nu inte Amanda tar och pallrar sig hit. Tänk om folk faktiskt hade orkat ta sig hit (amanda nu syftar jag verkligen inte på dig, så att du vet!) utan bara kommit om man frågat en gång. Ja då skulle det ju nästan inte vara några problem med att bo där jag gör. Men eftersom så ej fallet är så blir det ganska jobbigt i längden. För igen på hela jorden skulle ju någonsin orka sig hit på en lördag.  Om man då bortser från Amanda som kanske kanske kanske kommer om hon inte är allt för upptagen med sitt läsande.

 Förresten så har jag varit ute idag, (härligt med snöande ”lapphandskar”) och hjälpt pappa med lute snöskottning. Fast vi fuskade lite, fick skotta med hans minitraktor eller vad det nu är. Någon riktigt förare vet jag väl inte om jag är, för den där grejen var otroligt svår styrd – även om pappa påpekade att jag var duktig! maha. Men ja, ha en bra lördag, - någon måste ju ha det.

 22 Augusti 2009, då är det Stockholms Stadion som gäller. COLDPLAY! För andra jävla gången. Jag avlider, igen. Denna gång är det ståplats, utomhus med härlig sommar. Fyfan vilket jävla perfekt slut på sommaren. Det bästa är ju att jag åker med Jenny igen, fast den här gången så tillkommer det en massa godingar till personer så det blir nog ännu härligare. Är jag inte den lyckligaste så säg. 22 Augusti, visserligen 8 månader bort men känns obeskrivligt härligt ändå. Dom uthämtade biljetterna ligger i säkert förvar och jag ska inte röra dem tills vi åker. Men fyfan, faaaaan vad braaa!! En till Viva konsert, det mest gudomliga jag vet.

I remember
We were walking up to strawberry swing
I can’t wait ’til the morning
Wouldn’t wanna change a thing